prodigio

Konstigt nog är jag jävligt trött idag. Alldeles utslagen.

Begravningen var väldigt väldigt fin. Men ack så sorgligt det är. Tror inte ett öga var tort under hela ceremonin. Ingen av oss tjejer kunde hålla oss ifrån tårar heller. Det är sjuk att det kan påverka en så pass mycket, även om man inte känner personen som dött. Man känner med de anhöriga. Sångerna klarade vi oss igenom utan att bryta ihop när vi såg alla gråta. Frun till han som dog satt såklart längst fram med sina två söner som var i kanske 5 och 14 års åldern. Usch, vad jag lider med dom. Jag skänker en tanke till er.

Det var värst när alla skulle gå fram till kistan och ta avsked. Då vart det överkänsligt. Men men, nu ska vi inte prata om sånna här tråkiga saker mer! Det känns bra att vi sjöng. En god gärning i det hela.

På begravningskaffet gick vi in och sjöng den sista låten och därefter fick vi gå. Då kom farfar och hämtade mig och sedan for vi ut till dom i kvissleby. Käkade middag och surrade på ett bra tag. Sedan fick jag skjuts hem igen :) Nu sitter jag här och är dödstrött som sagt. Simon han är inte piggare han heller. Så nu blir det väl en film att somna till i vanlig ordning...

Godnatt.