Det här med att gå musik.
Först vill jag bara säga att jag har tjatat om det här säkert tusen gånger förrut, men nu är jag i en sån där tjat-fas igen, eftersom vi har konsert imorgon. (Varning för långt inlägg)
När jag sökte in på gymnasiet första gången valde jag sam/ekonomi, men ganska snabbt insåg jag att det verkligen inte var min grej och hoppade därför av efter en termin. När det var dags att välja om inför nästa termin peppade min mamma mig till att börja musik, vilket jag var jävligt skeptisk emot. Dels för att jag hade sån sjuk scenskräck och för att jag är så pass blyg som person, så jag visste inte om jag skulle palla att börja i en klass där jag inte kände en enda kotte (fegt, jag vet). Tillslut bestämde jag mig för att ändå välja det programmet, eftersom jag då tänkte att jag äntligen kunde bli av med min scenskräck och allt som vägde in. Dessutom hade jag ju sett en massa vårshower som hedbergska hade haft tidigare, och alltid hade jag önskat att jag var en av dom som stod där på scenen. Sagt och gjort, jag sökte in på programmet och jag kom in!
När jag började i 1:an lärde jag känna folk ganska snabbt vilket kändes jättebra. Tiden flöt på och första året fick vi reda på att vi inte fick vara med i vårshowen mer än i en körlåt, eftersom 2ornas och 2orna prioriterades först. Besviken vart man ju, men tänkte inte mer på det, vi skulle ju också bli 2or och 3or så småningom. Däremot fick vi reda på att vi skulle få vara med på ett hörn i vårkonserten (som är en lite mindre konsert än vårshowen, därav namnet). Första gången jag stod på hedbergskas scen sjöng jag + 6 andra solister låten heaven av Bryan Adams, ni kan ju själv räkna ut hur mycket solo varje person fick - ungefär en halv mening. Men man fick ju vara nöjd ändå, det skulle ju bli mer i 2an och 3an.
När vi tillslut började 2an och det var dags för vår första konsert - höstkonserten, var vi förväntansfulla. Inte heller då skulle vi få speciellt mycket plats. Varje ensemble-grupp skulle få framföra en låt var, och min ensemblegrupp hade låten out in the feelds av Gary Moore - alltså en rocklåt. En låt som knappt gick att sjunga, och då fick man heller inte visa sina talanger. Synd, men vi gick vidare. Dags för vårshow! Nu hade lärarna valt ut låtar och vi fick reda på att vi skulle vara minst 3 solister på varje låt, wtf? Jag och mina två kompanjoner fick den sämsta låten på hela showen, rich girl av Hall & Oates. Prova dela den låten på 3, och få det bra. Vid det här laget hade man tappat hoppet på att få visa sina talanger rejält, men still, det var ett tag kvar på musiklinjen. Nästa grej var alltså vårkonserten och återigen skulle ensemblegrupperna få en låt var, denna gång vart det too long gone now av Dixie Chicks, helt okej låt, men vi var ju fortfarande 3 sångare. Låten räckte precis till en vers var. Vissa hade lyckats skicka in egna solist-bidrag och fick dem godkända, men på den tiden visste jag knappt att det var möjligt att göra det. Andra fick till och med chansen att sjunga på skolavslutningar osv (favorisering eller framförhållning?)
Nu när vi äntligen börjat 3:an tänkte vi att nu kan inget gå fel. Nu kommer alla få visa vad de går på, på ett eller annat vis! Inte för min del iaf. Detta år hamnade jag i en ensemblegrupp med 4 sångare (inkl. mig själv) och inför första konserten hade jag inte ens en talan om vilken låt vi skulle sjunga - majoriteten i gruppen valde låten 99 luftballons för det skulle bli en "kul grej", hallå? Jag är inte här för att lattja, jag är här för att göra musik. Nåväl, återigen tilldelades vi 1 vers var, på tyska, som vi skulle framföra. Vissa gladare än andra.
Nu var det dags för vår sista vårshow och det tog ett jävla bra tag innan lärarna hade organiserat låtarna ordentligt, vilket resulterade i att planeringen blev försenad och att mode-design programmet inte hann sy upp våra showkläder (vilket dom gjort alla andra år). När låtarna gavs ut vart ingen besviknare än jag. Ni som sett showen vet vad jag menar. Jag fick sjunga EN MENING i låten shake your tailfeather av Ray Charles, solo. Yippie-kay-yay motherfucker! Så vitt jag vet var det ingen annan som var lika missnöjd, kanske nån enstaka. Dessutom fick årets tvåor en hel del ära detta år, men det orkar jag inte yttra mig om.
Imorgon är det alltså dags för min sista konsert på ES, någonsin. Denna gång hade jag planerat klart och tydligt att jag skulle skicka in ett bidrag och mina chanser var stora. OM inte min pianist hade ballat ur. Nu får jag enbart sjunga med min ensemblegrupp, dock 2 låtar, men ungefär en halv vers solo, totalt. Medans folk som knappt kan ta en ton har fått sina bidrag godkända. Förstår ni att jag är besviken?
Just nu kan jag bara säga en sak, det känns som att jag slösat bort 3 år på ingenting. För visst vill man ändå visa vad man går för någon gång? På 3 år kan man säga att jag har sjungit totalt en låt. Det gäller att slicka lärarna i röven för att få det man vill. Tack och godnatt och välkomna med påhoppen.
När jag sökte in på gymnasiet första gången valde jag sam/ekonomi, men ganska snabbt insåg jag att det verkligen inte var min grej och hoppade därför av efter en termin. När det var dags att välja om inför nästa termin peppade min mamma mig till att börja musik, vilket jag var jävligt skeptisk emot. Dels för att jag hade sån sjuk scenskräck och för att jag är så pass blyg som person, så jag visste inte om jag skulle palla att börja i en klass där jag inte kände en enda kotte (fegt, jag vet). Tillslut bestämde jag mig för att ändå välja det programmet, eftersom jag då tänkte att jag äntligen kunde bli av med min scenskräck och allt som vägde in. Dessutom hade jag ju sett en massa vårshower som hedbergska hade haft tidigare, och alltid hade jag önskat att jag var en av dom som stod där på scenen. Sagt och gjort, jag sökte in på programmet och jag kom in!
När jag började i 1:an lärde jag känna folk ganska snabbt vilket kändes jättebra. Tiden flöt på och första året fick vi reda på att vi inte fick vara med i vårshowen mer än i en körlåt, eftersom 2ornas och 2orna prioriterades först. Besviken vart man ju, men tänkte inte mer på det, vi skulle ju också bli 2or och 3or så småningom. Däremot fick vi reda på att vi skulle få vara med på ett hörn i vårkonserten (som är en lite mindre konsert än vårshowen, därav namnet). Första gången jag stod på hedbergskas scen sjöng jag + 6 andra solister låten heaven av Bryan Adams, ni kan ju själv räkna ut hur mycket solo varje person fick - ungefär en halv mening. Men man fick ju vara nöjd ändå, det skulle ju bli mer i 2an och 3an.
När vi tillslut började 2an och det var dags för vår första konsert - höstkonserten, var vi förväntansfulla. Inte heller då skulle vi få speciellt mycket plats. Varje ensemble-grupp skulle få framföra en låt var, och min ensemblegrupp hade låten out in the feelds av Gary Moore - alltså en rocklåt. En låt som knappt gick att sjunga, och då fick man heller inte visa sina talanger. Synd, men vi gick vidare. Dags för vårshow! Nu hade lärarna valt ut låtar och vi fick reda på att vi skulle vara minst 3 solister på varje låt, wtf? Jag och mina två kompanjoner fick den sämsta låten på hela showen, rich girl av Hall & Oates. Prova dela den låten på 3, och få det bra. Vid det här laget hade man tappat hoppet på att få visa sina talanger rejält, men still, det var ett tag kvar på musiklinjen. Nästa grej var alltså vårkonserten och återigen skulle ensemblegrupperna få en låt var, denna gång vart det too long gone now av Dixie Chicks, helt okej låt, men vi var ju fortfarande 3 sångare. Låten räckte precis till en vers var. Vissa hade lyckats skicka in egna solist-bidrag och fick dem godkända, men på den tiden visste jag knappt att det var möjligt att göra det. Andra fick till och med chansen att sjunga på skolavslutningar osv (favorisering eller framförhållning?)
Nu när vi äntligen börjat 3:an tänkte vi att nu kan inget gå fel. Nu kommer alla få visa vad de går på, på ett eller annat vis! Inte för min del iaf. Detta år hamnade jag i en ensemblegrupp med 4 sångare (inkl. mig själv) och inför första konserten hade jag inte ens en talan om vilken låt vi skulle sjunga - majoriteten i gruppen valde låten 99 luftballons för det skulle bli en "kul grej", hallå? Jag är inte här för att lattja, jag är här för att göra musik. Nåväl, återigen tilldelades vi 1 vers var, på tyska, som vi skulle framföra. Vissa gladare än andra.
Nu var det dags för vår sista vårshow och det tog ett jävla bra tag innan lärarna hade organiserat låtarna ordentligt, vilket resulterade i att planeringen blev försenad och att mode-design programmet inte hann sy upp våra showkläder (vilket dom gjort alla andra år). När låtarna gavs ut vart ingen besviknare än jag. Ni som sett showen vet vad jag menar. Jag fick sjunga EN MENING i låten shake your tailfeather av Ray Charles, solo. Yippie-kay-yay motherfucker! Så vitt jag vet var det ingen annan som var lika missnöjd, kanske nån enstaka. Dessutom fick årets tvåor en hel del ära detta år, men det orkar jag inte yttra mig om.
Imorgon är det alltså dags för min sista konsert på ES, någonsin. Denna gång hade jag planerat klart och tydligt att jag skulle skicka in ett bidrag och mina chanser var stora. OM inte min pianist hade ballat ur. Nu får jag enbart sjunga med min ensemblegrupp, dock 2 låtar, men ungefär en halv vers solo, totalt. Medans folk som knappt kan ta en ton har fått sina bidrag godkända. Förstår ni att jag är besviken?
Just nu kan jag bara säga en sak, det känns som att jag slösat bort 3 år på ingenting. För visst vill man ändå visa vad man går för någon gång? På 3 år kan man säga att jag har sjungit totalt en låt. Det gäller att slicka lärarna i röven för att få det man vill. Tack och godnatt och välkomna med påhoppen.
Kommentarer
Trackback
