prodigio

Jag orkar inte höra nåt mer gnäll. Ska jag behöva vara tvingad till att ljuga för dig om vad jag ska göra, för att inte riskera ännu en utskällning om hur dåligt jag betér mig, fastän det jag gör är helt normalt i min ålder? Jag har hört samma snack för många gånger, och varje gång jag hör det blir jag ännu mindre mig själv. Mitt självförtroende blir knappast bättre, snarare tvärtom. När ska du förstå att jag själv lider av det? Jag rår inte för att jag är född till den jag är. Jag rår inte för min blyghet och min rädsla. Jag är inte som du, jag kommer aldrig bli lika framåt som du och du måste lära dig att hantera det utan att bli arg och låta det gå ut över mig.

Varje dag kämpar jag för att bli starkare, men ibland känns det som att jag tar ett steg frammåt och tre bakåt. Ingen, och då menar jag ingen, vet hur jobbigt det är för mig. När jag säger det så säger ni bara "Jaja, men du måste försöka, det gör över, det är inte farligt". För mig är det det. Ni måste förstå det och stötta mig igenom det. Det är ingenting som förändras över en natt och definitivt inte på en vecka. Det här är något jag måste leva med och försöka bearbeta, men just nu känns det inte enkelt...

Jag försöker åtminstonde...

När frågade du mig sist hur jag mådde? Och när frågade jag dig sist? Tänk efter lite.

(Och nej, jag ber inte om sympati, jag har bara tröttnat totalt nu och skiter i vilket. Kanske kan folk öppna ögonen lite och sluta leva i en egocentrisk jävla värld.)