After all...
Nu börjar ångesten komma krypandes igen. Snacka om att jag växlar humör hela tiden. Inte ångest för att jag gjorde av med pengar igår, inte ångest för att jag kanske gjorde bort mig igår, inte ångest för att jag kanske ringde någon jag inte borde ha ringt igår. Ångest över att jag aldrig någonsin igen kommer att få stå på scenen i hedbergskas aula och göra musik med den klassen jag spenderat 3 år med, på scenen, esmu1-2-3.
Jag har hängt ihop med Natalie till mesta del och vi har alltid varit en liten sort för oss själva. Lite utanför, lite hatiska och lite allmänt udda i klassen. Vi har snackat skit, folk har snackat skit om oss och vissa (läs: många) dagar har vi ångrat att vi började estet.
Samtidigt som jag vet att vi har haft våra up's and down's så känner jag mig ledsnare nu. Jag tänker på alla dom gångerna vi faktiskt har haft roligt tillsammans allihopa, även om det vart mer sällan. De gångerna när vi har suttit ner i logen i aulan innan vi ska upp på scen. Det har varit allsång, det har varit tjaffs, det har varit sminkningar och hårspray och folk som springer in i varandra. Irritation, nervositet och lycka i en blandad kompott. Men samtidigt så jävla roligt!
Till alla mina esteter: Tack för att jag har fått bli irriterade på er ibland, tack för att jag har fått lära känna er, tack för att ni har stått ut med mig, tack för att ni har gjort vissa dagar roliga och tack för 3 år tillsammans med er!
Fick precis ett besked som gjorde fruktansvärt ont. En av mina bästa vänner ska flytta till Stockholm imorgon. På heltid. Jag förstår henne fullkomligt och klandrar henne inte alls. Jag önskar jag kunde göra detsamma. Hon är den personen jag verkligen kan berätta allt för. Som tur är ligger stockholm bara 38 mil härifrån...
Nu måste jag göra något innan jag deppar ihop totalt.
Jag har hängt ihop med Natalie till mesta del och vi har alltid varit en liten sort för oss själva. Lite utanför, lite hatiska och lite allmänt udda i klassen. Vi har snackat skit, folk har snackat skit om oss och vissa (läs: många) dagar har vi ångrat att vi började estet.
Samtidigt som jag vet att vi har haft våra up's and down's så känner jag mig ledsnare nu. Jag tänker på alla dom gångerna vi faktiskt har haft roligt tillsammans allihopa, även om det vart mer sällan. De gångerna när vi har suttit ner i logen i aulan innan vi ska upp på scen. Det har varit allsång, det har varit tjaffs, det har varit sminkningar och hårspray och folk som springer in i varandra. Irritation, nervositet och lycka i en blandad kompott. Men samtidigt så jävla roligt!
Till alla mina esteter: Tack för att jag har fått bli irriterade på er ibland, tack för att jag har fått lära känna er, tack för att ni har stått ut med mig, tack för att ni har gjort vissa dagar roliga och tack för 3 år tillsammans med er!
Fick precis ett besked som gjorde fruktansvärt ont. En av mina bästa vänner ska flytta till Stockholm imorgon. På heltid. Jag förstår henne fullkomligt och klandrar henne inte alls. Jag önskar jag kunde göra detsamma. Hon är den personen jag verkligen kan berätta allt för. Som tur är ligger stockholm bara 38 mil härifrån...
Nu måste jag göra något innan jag deppar ihop totalt.
Kommentarer
Trackback
