prodigio

Det är tyst här. Det enda jag hör är datorns surrande och någon ensam liten fågelstackare sitta och kvittra i något träd bortöver. Vad poetisk jag lät nu, men så är det faktiskt. På något vis är det skönt. Men samtidigt känns det som att det är nu man börjar tänka lite extra på allt. Tankarna kan ju vara både positiva och negativa. Eller kanske en blandad kompott av allt.

Det är inte som det en gång var. Inte ens i närheten, faktiskt. Jag vet inte om jag kan påstå att jag saknar "det". Nej, jag vet inte. Jag är nog mest bara arg över allt.

Sen hör man ju saker på omvägar också. Saker som inte alls gör en glad. Lögner och påhitt. Skitsnack helt enkelt. Just to please other people. Så jävla skrattretande. Seriöst.